​Family page:

                       The Arctic Expedition 2021

Videoklipp från expeditionsfartyget m/s Togo ute i Barents Hav, på Svalbard och i farvattnen upp mot packisen hösten 2021: 

​Media:

Expedition Log book

​Contact:

Skriv ditt stycke här.

Email:   [email protected]

Phone:  +46 733 24 82 90

​​​2021-11-15 - SPÄCKHUGGARNA DÅ, ÄR DE SÅ...
...farliga som många säger? Biofogar några klipp från gårdagens konfrontation med
ett gäng späckhuggare. Eller killer whales som de heter på engelska. En storfamilj som hade ett riktigt sillparty här uppe vid norska kustbandet mot Barents hav.
     De senaste tjugo åren har inte en enda människa attackerats av en späckhuggare ute i det fria. Däremot har några stycken strukit med av späckhuggare i fångenskap. Eventuella slutsatser från det får ni dra själva.
     Har tolv dykare och fotografer ombord som inte tvekar att ta sig en dyktur med de här bestarna. Smarta däggdjur som jagar i grupp och delar på maten. Honorna är i regel brutalare än hanarna. Samspelet är lika sofistikerat som familjesammanhållningen är stark. Till exempel lämnar aldrig en hane (eller hona för den delen) sin mamma under sin livstid. Han avviker visserligen från familjen tillfälligt för att uppsöka andra grupper när det kommer till den kurtiserande delen. Men återkommer sedan alltid till sin flock. Begreppet "närvarande pappor" har inte fått något vidare fäste i den här delen av djurriket 😊.

2021-11-14 - INTE SÅ OFTA, MEN IBLAND...
...kan man få se ett "rullande" isberg. Här ett klipp taget av vår expeditionsledare Christian Bruttel härförleden. Det sägs ofta att det är bara en tiondel av ett isberg som syns. Det är inte sant. Beror på isbergets utformning och från vilket håll man ser det. I det här fallet = synlig del (vit) ca 20 m och blottad del (blå) ca 60 m eller, bildligt talat, som ett 6-våningshus ovan ytan och ett motsvarande 20-våningshus därunder.
Det som kanske är intressantare är att när glaciärerna kalvar, får frigjord is ofta ett eget liv. Slumpmässig erosion skapar en obalans som får isbergen att "rulla" runt. När just det händer, kan det dra iväg åt alla möjliga (eller omöjliga) håll. Då får man hålla sig (eller åtminstone passa sig) i hatten [😊] . Please enjoy!

2021-11-13 - NU SÅ LIGGER VI..
..tryggt i lä. Bifogar ett klipp från övre däck och på hur vädret såg ut tidigare i kväll vid 20-tiden. Lågtrycket som är på väg mot oss håller på att fördjupas. Har letat oss ner från Barents Hav till den mest skyddade fjord jag kunnat hitta här uppe på norska nordkusten. Blåsten tilltar i natt, även där man är så skyddad det bara går.  Metrologerna förutspår upp till halv storm här inne i fjorden vid två-tretiden i natt.

    Får vara hur det vill med den saken. Vi ligger nu tryggt förtöjda vid en brygga som ser ut att hålla. Icke desto mindre lägger vi ut senast i morgon förmiddag. Klockan tickar. Måste få ner fartyget till Tromsö senast natten till tisdag - storm eller inte. Besättning och passagerarna är briefade. "Efter regn kommer solsken", lär någon gammal klok kines ha yttrat. Jag gillar och litar på gamla kloka kineser och förutsätter att det inbegriper fruset regn 😊.
 
2021-11-12FINNS JU OCKSÅ ANNAT...
..än isbjörnar och späckhuggare här uppe i Arktis. Tänker främst på valrossarna. Ett snäpp ner i näringskedjan, men tveklöst de mest charmerande och sociala av alla djuren här uppe. Bifogar ett klipp som vår expeditionsledare Christian Bruttel tog vid ett strandhugg härförleden.

    Valrossen är lika stor och tung som en mindre personbil. Och...den är ett inbitet flockdjur. De finns praktiskt taget över allt. Kolonierna verkar kunna bli hur stora som helst. Och de för ett herrans liv. Oblyga men sedesamma. Honorna håller sig för sig själva (de har säkert sina skäl) och de ställer upp för varann när det gäller.

    Får vi syn på en kalv backar vi försiktig undan. Framför allt om de ligger på ett isflak. Honorna är beskyddande och risken är stor att de väljer att rulla av flaket om de blir oroliga samtidigt som de puttar kalven över iskanten. Då får de sedan ett sjå att få upp den igen.

    Hanarna håller till på sitt håll. Än mer högljudda. De vet också att underhålla sig. Gör att de i regel ser lite tilltufsade och sargade ut. Förevigade minnen efter tvekamper om rang och honor. Men, det förekommer ju å andra sidan högre upp i näringskedjan också. Kanske en av flera gemensamma nämnare mellan valross och människa 😀 ?

    De är skygga på land men desto modigare och nyfiknare nere i vattnet. De ser ut att ha roligt. Ligger det några valrossar i vattnet när vi närmar oss, börjar de ivrigt hoppa upp och ner, rullandes och farandes runt i alla riktningar. Lite som ett gäng hundvalpar som möter husse och inte vet till sig. Har inte fått någon förklaring till just det beteendet. Kanske handlar det bara om att nyfiket sträcka sig så högt upp som möjligt.

    De använder betarna, som kan bli nästan en meter långa, för att ta sig upp från vattnet eller gå i närkamp. Huden kan också ändra färg. Är naturligt brun, men kan plötsligt gå över till vitt eller rosa. Har sin förklaring i ett sofistikerat blodomlopp anpassat till Arktis. Men kan se lite lustigt ut.

    De ser också lite lustiga ut när de sover till havs. De har en inbyggd flytväst - en 50 liters blåsa på luftstrupen som de blåser upp när det är läggdags. Gör att de sover vertikalt med hela huvudet över vattenytan med välslutna ögon.
Eller så kanske det rör sig om någon ny form av yoga 😂 . Alldeles oavsett ser det rofyllt ut - om än lite märkligt. Men det är det ju mycket som är.

2021-11-11 - HUR SER...
..vardagen ut på ett expeditionsfartyg? Förutom navigering, manövrering och leda besättningen, som för en kapten på vilket fartyg som helst, handlar det om att leverera det passagerarna förväntar sig:
- Kl 07.30 möte med expeditionsledaren. Går igenom prognosen för vindstyrkor, vindriktningar, våghöjd, dyning, strömmar och tidvatten. Det mesta av vad vi gör styrs av vädret. Plottar alternativa ankringsplatser och hamnar om vi snabbt behöver komma oss iland. Tillsammans bestämmer vi schemat för dagen. Sedan briefas besättning och passagerare.
- Där efter det praktiska - få fartyget i position, zodiacs tankas och görs klara för att winschas överbord, dykutrustningen checkas, säkerhetsgenomgång och radiokontroller, rapporteringsrutiner och hålltider spikas, route plan och ev begäran om ankring skickas till norska Försvarsmakten och Kustbevakningen. Allt måste samverka och hålla.

    Ja, så rullar det på - sju dar i veckan. Sitter just med väderprognosen för de kommande dagarna. Ser inte vidare muntert ut. Ett lågtryck är på väg in från nordväst. Verkar som om vi får gå in och söka lä efter förrättat värv i morgon eftermiddag. Men ser ut att passera rätt snabbt. Kunde varit värre (så här års).
 
2021-11-10 - HUR ÄR MATEN...
..på ett expeditionsfartyg? Väldigt bra om du frågar mig. Och fattas bara när en kojplats för en passagerare kostar 10.000 kr/dygn. För en 14-dagars expedition adderar det ju upp och det är klart att förväntningarna är höga också på köket.
    Vår kock och stewart är fartygets hjältar. Det bjuds en frukost-buffé, två rätterslunch och en tre-rättersmiddag varje dag för tjugo personer. Tillredda i en byssa på bara några kvadratmeter. Inte helt lätt i en miljö som gungar, rullar och ofta rör sig våldsamt åt alla håll. En miljö som inte tål någonting löst. Har varit med om att vi fått surra fast kocken med rep så att han kunde jobba med båda händerna. Det är ju ett extremfall förstås, men icke desto mindre.
    Ett annat extremfall var vår första expedition i år här uppe. Ett lite udda uppdrag. Normalt sett tar vi 12 passagerare. Men då, i början på augusti, chartrades hela fartyget av bara två - en rysk affärsman och hans fru. När det gällde kosthållet är det inte ofta man ser en sådan seriös vinlista ombord på ett fartyg som vi hade då.
    Ibland stoppar vi maskin när det är fisk på menyn. I de här vattnen behövs inte ens bete. Det är bara att slänga i krokarna och dra upp, så är den saken klar. Precis som igår. Underbart gott - en gastronoms våta dröm, tro mig!
Myntets baksida? Det är lätt att gå upp i vikt. Något som flertalet av oss ombord får kämpa med. Men det är helt OK. Vad står man inte ut med för våra passagerares väl och ve 😊 .

2021-11-09 - VAD ÄR DET EGENTLIGEN SOM HÄNDER....
..där nere? Fick det här klippet från en av dykarna i morse. Imponerande att se hur coolt och graciöst späckhuggarna formerade sig inför attacken mot ett sillstim under oss. Betänk att de är ca 8 m långa med en manshög ryggfena. Likaså notera "omvärldsbevakaren" som cirklar runt "jägarna" på väg ner mot sillstimmet. Kul att se maneten som verkar ha satt sig fast på hennes nos. Verkar inte verkar beröra henne det minsta.

    De kommunicerar intensivt (0,1- 40 khz). Det är ett ivrigt klickande, gnisslande och visslande emellan dom. Hoppas kunna fånga upp det med en undervattensmikrofon vid tillfälle.
    Under själva jakten håller sig honor med kalvar på avstånd. Vad vi förstår är späckhuggarna bland de mest nådlösa rovdjur som finns. Samtidigt är de inom gruppen bland de mest medkännande arterna som existerar. De yngre säkerställer att de äldre och skadade i gruppen får sin mat. De äldre honorna uppfostrar kalvarna när det gäller jakttaktik och att uppföra sig i största allmänhet. Alla delar solidariskt och generöst på maten, etc.

    Under jakten simmar de i ca 5 km/h i en kedja runt sillstimmet som formas till en boll. Som på en given signal simmar de sedan in, en och en, och tar för sig. Ibland avslutat med ett, som det verkar, glädjeskutt upp ur vattnet. Speciellt kul att se hur kalvarna leker.

    De är inte alltid eniga. Sitt missnöje visar de genom slag med stjärtfenan. Men i det stora hela agerar de samfällt. Familjen styrs av en matriark. Varje familj har sin dialekt. Flera familjer, alla med mer eller mindre avlägsna släktband, bildar en klan. Varje klan har sitt språk. De kan inte kommunicera med andra klaner. Som att en ryss skulle försöka prata med en kines ungefär.

    De är smarta och lär sig snabbt. Ett mynt med två sidor och skälet till att några tyvärr hålls i fångenskap för uppvisningar av diverse inlärda trix i delfinarier världen över.

2021-11-08 - HUR HITTAR MAN SPÄCKHUGGARNA....
..här uppe? En kritisk fråga under den här avslutande dykexpeditionen här uppe i Barents Hav.

    Det är bara att leta rätt på sillstimmen är väl det korta svaret. Bifogar några klipp hur det tog sig ut på vår echo sounder i eftermiddags. Det är så packat med sill, att det förefaller som en andra "sjöbotten" från 200 meters djup och uppåt. Sjömil efter sjömil. Lägg märke till de fyra valarna ovanför stimmet på 60-100 m djup.
    Man räknar med att det finns en och en halv miljon ton (!) sill och ett par tusen späckhuggare i den här delen av Atlanten så här års. Som på en given signal letar sig sillen in till den norska Nordkusten och fjordarna . Fram tills i lördags var det helt dött. Sedan hände det. Och med det kom späckhuggarna och valarna.
    Sedan är det bara att lägga sig ovanför sillstimmen och vänta. När måsarna börjar svärma över vattenytan är det nära. Sedan kommer späckhuggarna. Spännande att se hur de formerar sig. Därefter börjar partyt - som aldrig verkar ta slut. En vuxen späckhuggare sätter i sig ca 200 kg sill per dag. Är nyfiken på hur många sillar det kan röra sig om. Får väl gå in i en fiskaffär och och väga en sill någon dag 😊.
    Kunde inte släppa ner dykarna idag eftersom ett gäng knölvalar dök upp. De är lika sugna på att parta loss på ett seriöst sillstim men är inte lika eleganta och smidiga som späckhuggarna. De sveper iväg med stjärtfenan som lätt kan skada en dykare om det vill sig illa.​

21-10-19 - "URSÄKTA EN FRÅGA, KAPTEN...
....men har ni inte kommit ur kurs"? frågade en passagerare som befann sig på bryggan härförleden.
    Vi använder två elektroniska sjökorts-system. Ett för route-planning och navigering och ett annat som back-up. Båda visade att vi befann oss ca 1,5 km upp på torra land.
    "Nej då, vi är precis där vi ska vara", svarade jag vänligt och pekade på isvakarna runt fartyget.
    So, whats the catch! Grejen är att sjökorten tar utgångspunkt i hur glaciärerna såg ut för bara några år sedan. Nu har delar av glaciärerna smällt bort. Det som på sjökorten visas som en glaciär (=markerat som land) är nu fritt vatten.
    Vad är problemet? Ett är att vi inte har en aning om vad vi har under kölen. Fixar vi genom att gå långsamt fram och/eller att sjösätta en av våra zodiacs med en remote echo sounder som får kryssa framför bogen. De elektroniska spår som görs i sjökortet sparas. När passagerarna har gått iland, brukar vi använda tiden till att cirkla runt och kartlägga övrigt vatten framför glaciären. Varför då? Jo, då kan vi gå in på samma track nästa gång eller framför allt.....snabbt ta oss ut på något av dessa tidigare tracks vid t ex en vindkantring (så att vi inte helt plötsligt blockeras bakom uppbyggda isvallar i fjordmynningen). Det blir ju inte roligare än man gör sig (för att använda en sliten kliché) [😊] . Får väl representera den muntra delen.
    Man kan ju inte kan låta bli att fråga sig - hur länge kommer glaciärerna och det arktiska djurlivet att finnas kvar? Ingen vet naturligtvis och framtiden ser kanske inte så vidare munter ut. Känner mig dock priviligierad som får en möjlighet att uppleva det här just nu.

21-10-18 - BLÅ IS - VAD ÄR NU GREJEN MED DET?
    Den är hård som sten. Vill man helst undvika att köra in i (till skillnad från den vita och "mjukare" sjöisen). Varför det är så?

    Sjöisen bildas när havsytan fryser till. Den är full av små luftbubblor och så porös att inget ljus tränger in och absorberas. Blå-isen däremot, bildas genom att snötäcke efter snötäcke packas samman. Ibland under tusentals år (i Antarktis upp till en miljon (!) år). Trycket från ovanliggande snö pressar underliggande snötäcken till glaciär-is. Så hårt packad att i stort sett alla luftbubblor pressas ut. Och den blir genomskinlig. Så genomskinlig att allt ljus utom det blå (=kortast av ljusets våglängder) kan tränga in och absorberas av isen. Således är den blå färgen som vi uppfattar med ögat - den enda färg som isen INTE har (paradoxalt nog).
    Lite kuriosa - när vi passerar genom drivande blå-is, smattrar det ibland som av pistolskott när de hårt komprimerade luftrester som trots allt finns kvar, tränger ut och "spränger" isen. Ibland plockar vi upp lite is till passagerarnas drink(ar) före middagen. Får de passa sig så att inte isbiten spräcker glaset om luftbubblorna tränger ut just då. Har hänt [😂] .

21-10-13 - MÄRKLIGA BETEENDEN..
..skapar ofta frågor. T ex varför står kaptenen eller vakthavande befäl ute på bryggvingen och spanar rätt upp i himlen (i stället för förut) när man går in i en fjord mitt på blanka dan?
    Bifogar ett klipp när vi vid ett tidigare tillfälle gick in i Trollfjorden nere i Lofoten. Lufttrycksförändringen eller vibrationerna från fartyget i en så trång passage kan lösa ut en möjlig lavin. No good för passagerare på däck (eller fartygets stabilitet för den delen). Gör oss extra försiktiga när vi går in. 
    Oftast handlar det om mindre "ut-häng" av snömassor från klipporna ovanför. När en sådan lavin löser ut, skapar det en illusionen av ett magiskt "älvdammsmoln" inåt fjorden. Har inget klipp på det just nu (går ofta fort när det händer). Ska försöka fånga en med mobilen nästa gång jag är där. Stay tuned!

2021-10-01 - BARENTS HAV ÄR KORSAT..
...och fartyget ligger nu tryggt förtöjt i Tromsö. Kunde inte låta bli att för en stund hissa min medtagna flagg, som en tribut till forna tiders förbrödning över "Kölen".

    Bifogar några klipp som får summera upp säsongen - från Kung Oscars Land och Prins Karls Forland till Karl XII Island uppe i Nordpassagen mellan Svalbard och packisen. Här ackompanjerat av fager studentsång från den tid då Svalbard stod under svenskt styre - "Dåne liksom åskan, Bröder..."

    Sången framfördes den ljumma sommarkvällen 8 juni 1905 framför Rosendals Slott (där dåvarande Kung Oscar bodde för sommaren) där 50 000 församlade och förtvivlade svenskar sjöng ut sin sorg över unionsupplösningen.

​---------------------------------------------------------------------------------​

2021-09-25 PÅ MED KNÄTOFFSARNA...
..nu kör vi. Lägger ut från Longyearbyen om ca en timme. Hörs när vi når GSM-nätet nere vid Norges Nordkust. Cheers!

-----------------------------------------------------------------------------------------------------

2021-09-24 I VILKET SKICK..
...är ett fartyg efter en säsong här uppe i Arktis? Lite intryckta plåtar här och där får man naturligtvis räkna med - sjö och is tar ut sin tribut. När det är sagt går vi nu igenom alla systemen inför passagen av Barents Hav - elverk, färskvattenproduktion, avloppsvatten och avfallshantering, värmeverk, kylsystem, food processing, framdrivingsmaskineri, kommunikations/navigeringssystem, etc. Allt måste hålla, samverka och säkras/surras för att få henne sjöklar Samtidigt är det passande att få ner henne till varv och upp i en torrdocka när vi väl kommer oss till Tromsö. Fortsättning följer.

​----------------------------------------------------------------------------------
2021-09-22 SÅ VAR DET DAGS...
...vårt uppdrag på Svalbard är över. Mörkret börjar lägga sig, hösten är kommen och expeditionssäsongen har nått sitt slut här uppe vid packisen. Nu kommer lågtrycken in på löpande band och det är dags att segla ner fartyget över Barents Hav till Tromsö för två veckors välbehövlig varvsvistelse. Därefter tre avslutande dykexpeditioner utefter Norges nordkust.
Vår "route plan" ser inte vidare munter ut (milt sagt). Noterar med bekymmran en ytterligare lågtrycksfront väst om Grönland som rör sig åt vårt håll med +10m dyning syd Björnön. Men det kunde naturligtvis vart värre (så här års). Besättningen är briefad och de vet vad som väntar. För stunden ligger vi tryggt inblåsta i Longyearbyen men räknar med att kunna lägga ut på torsdag kväll. Fortsättning följer.

----------------------------------------------------------------------------
2021-09-18 NU DRAR DET IHOP SIG...
...till en kort landstigning. Här ett klipp från eftermiddagens angöring av Svalbards västkust. Lägger till i Longyearbyen på måndag kväll och ett välbehövligt dygn till kaj för proviantering, bunkring och få ombord ett nytt passagerargäng. Sedan ut igen för nästa expedition.

-----------------------------------------------------------------------------------------------------
2021-09-10 MEN ISBJÖRNARNA DÅ...
...finns några över huvud taget kvar. Jodå, de dyker gärna upp när man minst anar eller vill det. Vi tar inte ett steg i land eller på isen utan att någon i gruppen har en laddad Winchester i högernäven. De är nyfikna med en ofta rörande och hjärtnypande uppsyn, men...de är också hungriga. Så inget att ta lätt på. Ingen förolyckad den här säsongen (vad jag har hört). Förra gången jag var här uppe var det en expeditionsledare som gjorde allt fel, fick panik och fick nära nog plikta med livet. Plikta fick också isbjörnen i slutänden. Så, tragiskt på alla håll kan man säga. Alldeles oavsett, ett privilegium att se dom i deras naturliga habitat.

----------------------------------------------------------------------------------
2021-08-21 HUR ANNORLUNDA ÄR DET ATT...
...vara passagerare på ett expeditionsfartyg i stället för ombord på ett vanligt passagerarfartyg. En hel del är väl det korta svaret. Säkerheten till exempel. Våra passagerare måste hyfsat snabbt kunna komma i sin överlevnadsdräkt. Här ett klipp när just det tränas. Rätt kul faktiskt 😀.

​

----------------------------------------------------------------------------------------------------

​
2021-08-10 HUR BOR MAN....
......ombord på ett expeditionsfartyg i Arktis? Som kapten precis bakom bryggan. Fartygets bästa och enda hytt med två fönster och bara ett fåtal meter till jobbet. Torrt, varmt, två däck ovanför passagerarhytterna och mullret från maskineriet (för att inte tala om vibrationerna från forcerad is). Myntets baksida? När sjön bygger upp och det börjar rulla. Som att sova i en berg-och-dal banevagn (tro mig). Fixar man genom att dra ner madrassen på golvet eller spänna fast sig i kojen. Föredrar det första. Men det är ju en smaksak, naturligtvis.

 ​​CAPTAIN ULF